Nu tänkte jag Säga godnatt till er med en liten Godnatt saga om, Mullvaden som Hatade Mörkret!

Morgan bodde i en håla långt under marken. Det var ett fint hem. Han hade ett sovrum som han bäddat med blad och mjuk mossa. Här sov han. Han hade grävt en massa gångar som han kunde kila omkring i och leta efter goda, feta daggmaskar. Under jorden var det alldeles mörkt, men det gjorde ingenting, för Morgan kunde ändå knappt se något med sina pyttesmå ögon. Han kände sig istället fram med små, små morrhår på nosen och i pälsen.

Nu var det så att Morgan avskydde mörkret. Verkligen hatade det! Han hade sett solen en gång i sitt liv och sedan dess hade han längtat efter den varje dag. Han ville inte bo här nere i mörkret. Det kändes så fel. Men han kunde ju inte krypa upp till världen ovanför, eftersom han nästan var blind. Där upp skulle han bara krocka med allt. Dessutom kunde det komma en katt eller en räv och äta upp honom.

En dag kilade Morgan, som vanligt, omkring i sina gångar och letade efter mat. Han hade precis rundat en kurva när det sade BRAK och det rasade in en massa jord. Hela gången framför Morgan hade fyllts med jord. Han backade och skulle precis springa tillbaka, när han hörde ett jämmer.

- Aj, aj! pep någon. Ett ludet ben hade trampat rakt igenom marken och ner i gången. Det satt fast. Det var en rävunge som fastnad i Morgans gång.

- Aaaj! pep rävungen igen. Jag sitter fast. Kan ingen hjälpa mig?

Morgan försökte skjuta och putta på rävungens tass, så att den skulle kunna komma loss. Han tänkte inte ett ögonblick på att räven skulle kunna fånga och äta upp honom.


Morgan puffade och skuffade och räven drog i sitt ben. Till slut kom benet loss så att räven for omkull baklänges. Rune, som räven hette, blev nyfiken på vem det var som hjälpt honom. Han försökte kika ner i gången och sade.

- Tack för hjälpen! Vem du nu än är, där nere. Tack så jättemycket!

Morgan kröp försiktigt upp och kisade mot solen med sina små ögon. Han såg inte Rune så bra, men han kunde känna lukten av honom.

- Oh, för all del. Det var så lite, sade Morgan. Han var rädd och på sin vakt. Om Rune rörde sig skulle han blixtsnabbt springa tillbaka ner i gången. Men Rune rörde sig inte och verkade inte alls vilja äta upp Morgan.

- Bor du där nere? sade Rune.

- Jaa, men jag tycker inte om det. Jag önskar så att jag bodde här uppe, där solen skiner. Där det inte är natt hela tiden. Men det går inte, för jag ser jättedåligt. Det är tryggare för mig nere i mina gångar.

- Ja, men min syster har glasögon för att se bättre, sade Rune. Kan inte du ha det också?

Morgan visste inte vad glasögon var för något.

- Jag vet inte, sade han. Var får man sådana ifrån? Kan vem som helst få glasögon?

- Jadå , det är lätt ordnat. Man bara går till familjen Vessla, som har en glasögonfabrik. Du behöver bara ge dem lite insekter och maskar så gör de ett par till dig. Jag kan följa dig dit imorgon, om du vill.

- Oj, det vore jättebra! sade Morgan.

Hela den eftermiddagen och långt in på natten sprang Morgan fram och tillbaka i sina gångar och samlade maskar och insekter, som han skulle betala sina glasögon med. På morgonen kom Rune och hämtade honom. De gick tillsammans till familjen Vesslas glasögonfabrik. Morgan lämnade över den stora påsen med maskar och insekter, som han släpat hela vägen från sitt hem. Så fick Morgan sina glasögon.

Nu kunde Morgan se! Han gjorde sig ett nytt fint hem i en stubbe och gick aldrig, aldrig mer ner under jorden igen.